Instängd sorg och morgonmacka

Igår fick jag veta att en vän till familjen hade gått vidare... Jag tänkte först att det det var sorgligt, gick och lade mig och sedan kom det... Jag vaknade och kunde inte gå upp, kroppen tvingade mig att sova. När jag tillslut lyckades att vakna kändes det som om någonting fattades mig, men vad? Så mindes jag åter.

Jag gick ut i köket, hade ingen aptit, plockade en blomsterkrasse och lade på en smörgås. Ett plåster på hjärtat tänkte jag när jag tittade på smörgåsen.

Tankar på denna fina, fina människa dök upp, tankar kring hans ödmjuka, kärleksfulla och trygga sätt. Minnen av somrar, trygghet av hans och hans frus närhet, glada fester...och sången som han alltid sjöng, sången började att eka inom mig. 

Jag satte mig på cykeln för att släpa mig till jobbet och då kom gråten, sången en liten blå förgätmigej malde i mitt huvud... Han var allas vår lilla blå förgätmigej och han fattas mig...