Att laga trettio år gamla silver o tenntrådsarmband...

Är inte någonting jag brukar jubla åt, men så slog det mig idag när jag satt och lappade ihop ett. Jag frågade mig själv varför folk bekostar att laga gamla fallfärdiga armband istället för att köpa ett nytt för samma pris: armbanden anpassar sig efter ägaren och slits på ett personligt sätt, på något vis blir de väldigt personliga. Ofta har man fått tenntrådsarmbandet i gåva och blir som ett minne av någon när och kär. Kanske är armbandet jag lagar ett minne av en kär vän som har gått vidare... Vem vet vilka berättelser som har lindat dig in i armbanden jag får äran att rädda!