Att se det fantastiska i vardagen genom barns blickar...

Jag åkte tåg härom dagen.

Lillan har somnat i vagnen och jag tar fram min stickning och sätter igång. Det är en räddning mot stressen och tristessen att sticka i kommunaltraffiken under rusningstimma.

Tåget stannar och ett par fantastiskt söta kinesiska barn springer in och sätter sig mitt emot mig. Den yngsta flickan spärrar upp ögonen, hoppar upp från sin plats, rycker i mammas rock och ropar något. Mamman lutar sig över min axel och tittar, säger något obegripligt och flickan rusar tillbaka till mig och står och halv hoppar på stället. Den äldsta flickan sitter hela tiden kvar på sin plats med vidöppna, strålande ögon och tittar på varje rörelse jag gör med stickan.

Jag stannar upp i mitt inre och försöker att se på det jag gör med barnens ögon... Jag ser färgerna dansa fram och skapa ett under av färg, jag ser undret i att var maska bildar en del i ett nät som blir något stort. Jag ser storheten i var maska som skapas dessa sekunder.

Dags att stiga av, jag stoppar in stickningen i min älskade stickpåse och slänger mig av vagnen med lillan fortfarande sovandes i vagnen. Undret är glömt nästa gång jag plockar upp stickningen.