ÅRET
Året som har gott har varit otroligt innehållsrikt. Jag har fått testa min tankeförmåga, viljestyrka och driv till det yttersta.
När året började var jag inställd på att läsa en teori-kurs, skriva färdigt min c-uppsats för att hämta ut min filkand. Under denna termin inträffade något fruktansvärt; nyheten om jordskalv, tsunami, havererande kärnkraftverk och radioaktivt utsläpp i Japan skakade världen...och lilla mig...
Vad händer med våra älskade släktingar?! Vad händer med våra älskade vänner?! Var mina tankar som snurrade i dagar fram till att vi fick svar från alla. Alla var välbehållna. Jag skulle ha haft en stor och viktig utställning av mina alster i Japan veckorna efter katastrofen...allt ställdes in. En våg av sorg och oro över alla drabbade i Japan paralyserade mig. Jag satt framför nyheterna i timmar och tårarna flödade.
NEJ! JAG MÅSTE GÖRA NÅGOT....Vem gråter jag för? För mig själv?! Jag tänkte och tänkte och surfade fram information om läget på japanska, engelska och svenska sighter, kontaktade Röda Korset i Japan och Sverige och så var hjulet igång.
JA! Jag skulle ordna en INSAMLINGSKONSERT till katastrofarbetet i Japan!!! Ja, det blir bra, med alla mina kontakter från tiden som yrkesaktiv musiker hade jag alla möjligheter.
Jag började med att kontakta amatörmusiker, och innehavare till små konsertlokaler för att se vilka som ställde upp. Jag fick mest spott i ansiktet och fnysningar om hur dåligt förberedd jag var...
"att inte veta vilken lokan vi ska vara och med vilka musiker är uselt och fy för att vara ute med så kort varsel!"
"Men detta är en katastrofinsamling, katastrofen har just inträffat...det har bara gått dagar. Nu försöker jag bara börja i någon ända.."
NEJ! Jag beslutade mig för att göra ett lappkast. JAG FRÅGAR HÖJDARARTISTER OCH LETAR FRAM DE STÖRSTA BÄSTA LOKALER JAG KAN!
Det var en höjdar strategi. ÖSTASIATISKA MUSEET nappade och var så humanistiska och välvilliga. Vi fick låna hela museet i princip! Under kulturnattan skulle konserten äga rum. Jag kontaktade Meja, Maja Hirazawa, Wille Crafoord, Louise Raeder, Automat, Harald Petterson, Lars Sumpen Sundbom, Anna Ploby m.fl.. Alla var så bemötande och ville vara med, men alla kunde inte. Maja Hirazawa var fast i Japan, Meja upptagen med annan konsert. De musiker som medverkade var i slutänden Wille Crafoord, Louise Raeder, Automat, en japansk operasångerska och japansk flöjtmästare mfl. Det var en höjdarkonsert och tårarna flödade!
Jag startade blogga.
Efter split-focus mellan studier och konserten återgick jag till 100% fokus på studierna. Uppsats-skrivar-dags. Jag skrev och läste hela nätterna och de 12 timmar per vecka som lillan var hos dagmamman. Uppsatsen skrevs på engelska och ämnet (Ukrainas säkerhetspolitiskt tveeggade situation mellan EU och Ryssland) var otroligt intressant, ändå kröp jag på knäna fram till oppositionen för att få ihop timmarna för att få det avklarat.
Till historien hör att jag mitt i slutskrivandet skållade mina lår och fick en 3:e gradens brännskada på ca 50 cm av kroppen. Som följd av brännskadan fick jag infektion på infektion. Min fantastiska handledare på UI stödde mig hela vägen, han mailade mig på kvällar och helger och sporrade mig till att klara tidspressen.
Någonstans i processen slutande jag dock att le och skratta.... Jag var bara hm...korrekt för det mesta.
När uppsatsen gick igenom var jag så glad och lättad. Sommar gick åt att njuta av livet!
Jag mailade och ringde min gamla insitution för att få ut en yttepytte del av mina studerade poäng men tji fick jag...mitt ärende blev bordslagt i ett halvår och under det halvåret anmälde jag mig till nya kurser och pluggade igen de poäng jag väntade på...i en evighet! De saknade 90 poängen hade jag i min hand straxt före jul...
JAG FICK MITT SKRATT TILLBAKS!
Jag skrattade av lättnad och glädje hela julen...
Till råga på allt hade min första
UTSTÄLLNING I TOKYO
varit framgångsrik!
Lyckan sitter i, även nu i skrivandets stund...
Kram på er och GOTT NYTT ÅR!
När året började var jag inställd på att läsa en teori-kurs, skriva färdigt min c-uppsats för att hämta ut min filkand. Under denna termin inträffade något fruktansvärt; nyheten om jordskalv, tsunami, havererande kärnkraftverk och radioaktivt utsläpp i Japan skakade världen...och lilla mig...
Vad händer med våra älskade släktingar?! Vad händer med våra älskade vänner?! Var mina tankar som snurrade i dagar fram till att vi fick svar från alla. Alla var välbehållna. Jag skulle ha haft en stor och viktig utställning av mina alster i Japan veckorna efter katastrofen...allt ställdes in. En våg av sorg och oro över alla drabbade i Japan paralyserade mig. Jag satt framför nyheterna i timmar och tårarna flödade.
NEJ! JAG MÅSTE GÖRA NÅGOT....Vem gråter jag för? För mig själv?! Jag tänkte och tänkte och surfade fram information om läget på japanska, engelska och svenska sighter, kontaktade Röda Korset i Japan och Sverige och så var hjulet igång.
JA! Jag skulle ordna en INSAMLINGSKONSERT till katastrofarbetet i Japan!!! Ja, det blir bra, med alla mina kontakter från tiden som yrkesaktiv musiker hade jag alla möjligheter.
Jag började med att kontakta amatörmusiker, och innehavare till små konsertlokaler för att se vilka som ställde upp. Jag fick mest spott i ansiktet och fnysningar om hur dåligt förberedd jag var...
"att inte veta vilken lokan vi ska vara och med vilka musiker är uselt och fy för att vara ute med så kort varsel!"
"Men detta är en katastrofinsamling, katastrofen har just inträffat...det har bara gått dagar. Nu försöker jag bara börja i någon ända.."
NEJ! Jag beslutade mig för att göra ett lappkast. JAG FRÅGAR HÖJDARARTISTER OCH LETAR FRAM DE STÖRSTA BÄSTA LOKALER JAG KAN!
Det var en höjdar strategi. ÖSTASIATISKA MUSEET nappade och var så humanistiska och välvilliga. Vi fick låna hela museet i princip! Under kulturnattan skulle konserten äga rum. Jag kontaktade Meja, Maja Hirazawa, Wille Crafoord, Louise Raeder, Automat, Harald Petterson, Lars Sumpen Sundbom, Anna Ploby m.fl.. Alla var så bemötande och ville vara med, men alla kunde inte. Maja Hirazawa var fast i Japan, Meja upptagen med annan konsert. De musiker som medverkade var i slutänden Wille Crafoord, Louise Raeder, Automat, en japansk operasångerska och japansk flöjtmästare mfl. Det var en höjdarkonsert och tårarna flödade!
Jag startade blogga.
Efter split-focus mellan studier och konserten återgick jag till 100% fokus på studierna. Uppsats-skrivar-dags. Jag skrev och läste hela nätterna och de 12 timmar per vecka som lillan var hos dagmamman. Uppsatsen skrevs på engelska och ämnet (Ukrainas säkerhetspolitiskt tveeggade situation mellan EU och Ryssland) var otroligt intressant, ändå kröp jag på knäna fram till oppositionen för att få ihop timmarna för att få det avklarat.
Till historien hör att jag mitt i slutskrivandet skållade mina lår och fick en 3:e gradens brännskada på ca 50 cm av kroppen. Som följd av brännskadan fick jag infektion på infektion. Min fantastiska handledare på UI stödde mig hela vägen, han mailade mig på kvällar och helger och sporrade mig till att klara tidspressen.
Någonstans i processen slutande jag dock att le och skratta.... Jag var bara hm...korrekt för det mesta.
När uppsatsen gick igenom var jag så glad och lättad. Sommar gick åt att njuta av livet!
Jag mailade och ringde min gamla insitution för att få ut en yttepytte del av mina studerade poäng men tji fick jag...mitt ärende blev bordslagt i ett halvår och under det halvåret anmälde jag mig till nya kurser och pluggade igen de poäng jag väntade på...i en evighet! De saknade 90 poängen hade jag i min hand straxt före jul...
JAG FICK MITT SKRATT TILLBAKS!
Jag skrattade av lättnad och glädje hela julen...
Till råga på allt hade min första
UTSTÄLLNING I TOKYO
varit framgångsrik!
Lyckan sitter i, även nu i skrivandets stund...
Kram på er och GOTT NYTT ÅR!
Kommentarer