Att missa stunden för ansvaret (To miss the moment for the responsibility)

För ett tag sedan gick jag över till grannen på landet. Vi satt och pratade och skrattade. Plötsligt strömade socca-rytmer ur högtalarna och min lilla två-åring rusade upp och började dansa för kung och fosterland! Hon dansade så bra att jag tappade hakan, blev så ställd inför detta faktum att jag missade det fantastiska i stunden.

Jag började fundera...
Oj, vad duktig hon är på att dansa! Kanske jag borde ha satt henne i någon sorts dansskola, det här dansande sitter ju i blodet...


Balett? Då kan hon ju gå vidare till andra dansarter när hon behärskar teknikerna....Näe, då tar jag kanske död på hennes glädje...



Afrikansk dans? Det borde ju passa...

Så var stunden borta!
Jag hade inte varit närvarande, avvisat hennes inbjudande entusiasm för mina dumma grubblerier... Känner du igen dig i det eller är det bara jag som har samlat för mycket vuxenpoäng?


(The other day, my two year old daughter started dancing her heart out, while at our neighbours place. I got impressed by her enthusiasm in dancing and her dancing skills. I started thinking about putting her in dancing class and what kind of dancing class. Ballet? African dance? AND suddenly: The magic moment was gone! Can you recognise yourself in this?)