Gör ditt barn till ett Geni!

NEJ, det är INTE vad jag vill förmedla till er!

Jag tror att det kan vara riktigt riskfylt att ha den utgångspunkten i sin uppfostran...det kan i många fall leda åt motsatta hållet dessutom. Om föräldrarna har väldigt höga krav på sina barn, vissar att de är missnöjda med hur lite de har uppnått och ger dem okontruktiv kritik är självklart dessa höga ambissioner skadliga för barnet, även om föräldrarna vill väl. Man ska inte heller ha för låga ambissioner med sina barn, man måste se deras styrkor och hjälpa dem förstärka det de är bra på och hjälpa dem med det de har svårare med. Det ÄR vårat ansvar! Min man och jag hade ett mkt intressant samtal imorse om detta.

Själv är jag uppvuxen med fiolen på axeln, alltsedan 3,5 års åldern! Mamma och pappa körde stenhård träning med mig och jag slog dem med stråken, smällde i dörrar och skrek att jag INTE VILLE spela....Gav mamma och pappa upp då? Nej, de fortsatte att ta de jobbiga situationerna, offrade sina kvällar och helger för att jag och mina syskon skulle spela. Var de elitistiska? NEJ. Är jag tacksam för detta? JA!!!!

Hade de inte ihärdigt övat med mig och givit upp hade jag inte haft mitt fångstnät när jag faller...för jag faller...ibland faller jag så djupt ner att jag inte förstår hur jag ska kunna be om styrka att leva en vanlig vardag...Sist jag föll och kände mig så trasig och för värdelös för att få finnas, var jag tvungen att öva inför en konsert som jag själv anordnade...

Jag tog upp fiolen...satte den motvilligt på axeln...något släppte, tårarna flödade ner för kinderna..... "Att jag hade glömt dig gamle vän!" Jag började spela mina älskade klassiska stycken, impoviserade och tårarna flödade och ville inte ta slut....Jag spelade ut min smärta.....Sade det som inte ord kan säga.....När jag lade ner fiolen kunde jag le igen.... Musiken lyfte upp mig...Räddade mig

Jag minns att det var så när jag blev mörk till sinnes i barndomen....Jag tog tillflykt till musiken...

Men så är det kanske när man lär sig spela samtidigt som man lär sig tala; musiken blir själens språk....

Tänk vilken gåva jag har fått från Gud, från mamma, från pappa, från min fiollärare....

Hur tackar man för något så stort?!

Kommentarer

Helena sa…
Wow, tack Annika for att du delar med dig dina tankar. Du ar sa fin!
Marie Wermelin sa…
Va fint du skriver. Jag minns såväl hur du och Sussi övade och hur ni spelade för alla gäster. Jag var med under en lektion... Jag vet också att det inte alltid var så kul för er alla gånger -men va härligt att läsa hur du känner det idag. Det är en fin gåva ni fått men som krävt mycket arbete, ett arbete som bara kunde utföras av dig med din egna kraft. Du ska vara stolt över det. Jag beudrar dig för detta.
Stor kram
Yoko sa…
Tack Marie! Kram på sig!